Vi har bara varandra, och vi har bara nu 

Nora Dåsnes grafiska roman Missat samtal gestaltar sorg, ångest, vänskap och kärlek som med en filmkamera, i bild och pratbubblor. Författaren tar oss till ett gymnasium i Oslo tiden efter Utøya.  

Nora Dåsnes: Missat samtal (Översättning: Johanna Lindbäck. Alfabeta förlag, 2024)  

Nora Dåsnes, en norsk författare och illustratör till boken Missat samtal, tar med läsaren till Oslo år 2011. Rebekka och hennes bästa vän Fariba ska börja på gymnasiet sommaren efter terrorattentaten på Utøya. Rebekka försöker hålla tankarna på annat, genom att åka på fester med Fariba, umgås med killen Daniel, och delta i revyn. Hon har fortfarande svårt att sluta tänka på det som hände, fastän varken hon eller någon hon kände var där. Det kan vara svårt att återgå till det normala livet, när man veta att något liknande kan hända vilken dag som helst.  

Rebekka är bokens huvudperson. Efter terrorattentaten lider hon av mardrömmar och ångest. Hennes bror Joakim sitter på sitt rum och surfar på datorn hela tiden och är deprimerad. Rebekka har mycket stress och ångest över allt detta, men hon har alltid hennes bästa vän Fariba att prata med. Fariba verkar ha lättare att glömma det som hände. Fariba är dock mer utsatt, eftersom hon är muslim och bär slöja. Människor ger henne elaka kommentarer och kallar henne jihadist. Varken Rebekka eller Fariba har särskilt hög status i skolan. De har tidigare ansetts vara nördar, men nu i gymnasiet försöker de delta i mer sociala evenemang för att höja sin status. Rebekka träffar killen Daniel som är trevlig och som hon tycker är söt, och kärlek uppstår.  

Berättelsen utspelar sig i Oslo år 2011, hösten efter terrorattentaten. I boken förekommer det hopp från nutid tillbaka till den 22 juli. Handlingen är alltså inte kronologisk. Sidorna från 22 juli är färgade i rött, medan Rebekkas mardrömmar är färgade i mörkare färger. De olika färgerna gör det enklare för läsaren att uppfatta vid vilken tidpunkt händelserna utspelar sig. Miljön spelar ganska stor roll för berättelsen, eftersom Oslo ligger nära Utøya. Det talas därför mycket om attacken i skolan och på medier. Om Dåsnes skulle ha valt en annan plats längre från Utøya, kanske inte nyheterna skulle ha varit lika aktuella i skolan.  

Berättad som en kameratagning  

Boken är grafisk, och därför finns det ingen tydlig berättare. Berättelsen är lite som en filmkamera, alltså ser man inte precis vad personerna i boken tänker och känner. Eftersom Rebekka är bokens huvudperson ses en del av händelserna från hennes synvinkel. Boken består mest av pratbubblor och bilder. Bilderna i boken underlättar mycket och genom att se på dem kan man uppfatta mycket av personernas känslor. Språket är ganska vardagligt och boken innehåller en del svordomar. Tonåringarna i boken, som Rebekka och Fariba, använder ett väldigt ungdomligt språk.  

Jag brukar inte gilla grafiska böcker, för jag tycker att de inte ger lika mycket inblick i karaktärernas tankar och känslor jämfört med vanliga romaner. Denna bok tyckte jag ändå att passade bra som grafisk, och den var bra illustrerad. Jag tror faktiskt att bra illustrerade bilder kan förklara och beskriva lika mycket som ord kan. Färgerna i boken passade bra in på temat sorg. Dåsnes tar upp ämnena sorg, ångest, kärlek och vänskap. Berättelsen är ändå inte bara sorglig, utan det finns även en del humor i den, vilket jag gillade. Jag gillade även relationerna i boken, speciellt den starka vänskapsrelationen mellan Rebekka och Fariba, men också kärleken mellan Rebekka och Daniel.  

Boken är lättläst och jag skulle rekommendera den för tonåringar, speciellt för de i åldern 12-17. Den tar inte länge att läsa och passar bra åt sådana som inte vill sätta allt för mycket tid till läsningen.