Är kombinationen ortsbor och sommargäster en ohelig allians?

Årskurs nio i Nagu har läst en roman om att vara ung i Hangö på 1980-talet. De samtalade med författaren Karin Collins på Bokmässan i Helsingfors. Läsningen aktualiserar frågor kring ungdomar och föräldrar förr och nu. Romanen Nära till natten tar också upp hur invånare på en mindre ort upplever den årligen återkommande invasionen av sommargäster.

Vi elever i nionde klass i Kyrkbackens skola i Nagu har arbetat länge och hårt med projektet Prata Bok, och att läsa boken Nära till Natten skriven av Karin Collins. Vi var nyligen på bokmässan i Helsingfors där vi intervjuade Collins på scen. Vi började med projektet i slutet av augusti, så det här projektet tog ganska exakt två månader. I Prata bok hade vi ett sådant system att alla i klassen läste tillsammans och sedan pratade och skrev om vad vi har läst, vilket många tyckte att var ett bra sätt att läsa en bok i en grupp.

Under en del av tiden vi använde till projektet förberedde vi oss för att intervjua författaren till boken, Karin Collins. Vi bestämde vem som skulle intervjua henne, och vilka frågor vi skulle ställa.

Nedan följer några utdrag ur våra tankar kring händelserna i boken.

När vi läste boken hade vi en uppgift där vi skulle skriva om vad Bjarne tyckte om sommargästerna och vad våra tankar var om dem.

I boken var avsnittet med Bjarnes ilska över sommargästerna, skrivet med en mustig stil. Bjarne hade inte mycket gott att säga om dem. Bjarnes åsikt om sommargästerna i boken är att de bara var i vägen och stoppade trafiken så man inte kunde röra sig. Hangöborna kunde inte ha det lugnt och fridfullt när det var en massa oljud.

Vi här i Nagu tyckte att det kan bli lite irriterande på somrarna om icke-ortsbor börjar komma och gå på andras gårdar eller använda bryggor som de inte får. Här i Nagu  blir befolkningen tre gånger större på sommaren än annars.

I boken finns det några kapitel som förklarar Daniels förhållande till sina föräldrar. Det märks att föräldrarna verkar ha varit ganska strikta och att de har satt ganska mycket press på Daniel ända sen han var liten. Vid ett tillfälle ljög pappan om att det skulle ha varit några problem på fabriken som Daniel är chef för, bara för att få en reaktion av honom.

Hans mamma verkar som om hon bara vill det hon tycker att är bäst för hennes son. Daniel känner att han måste vara lite rebellisk mot sina föräldrar, men han vågar inte göra de rebelliska sakerna själv. Så istället tar han hem punkaren Becky som inte passar in i föräldrarnas syn av “den perfekta flickvännen”.

En fråga vi jobbade med var egentligen dramat mellan Niklas, Daniel och Becky. Niklas och Becky hade hamnat ut för samma sak. Daniel hade lämnat dem båda. Det verkar som att Daniel bara ville testa olika förhållanden, och fick tråkigt ganska snabbt. Dessutom var homosexuella par inte värst omtyckta på 1980-talet. Daniel var inte direkt med på att någon skulle få veta om att han var tillsammans med Niklas. Medan Daniel ville att speciellt hans föräldrar skulle veta att han var ihop med Becky. Han försökte nästan vara rebellisk, för att Becky var annorlunda i Daniels ögon. Det ser ut som att han försökte bevisa något för sina föräldrar med hjälp av Beckys utseende och varifrån hon kommer.

När Becky och Niklas träffades kände han sig dålig för att han hade varit med Daniel bakom Beckys rygg. Daniel hade till och med sagt åt Niklas att de skulle flytta från Hangö och därför trodde Niklas att Daniel älskade honom. Däremot hade Beckys känslor under hennes tid i Finland helt förändras för Daniel och hon ville tillbaka till England.

Tankar om vårt samtal med Karin Collins

Freja: Innan vi gick upp på scenen fick vi träffa Karin Collins. Hon är väldigt trevlig tycker jag. Hon verkade lite spänd och nervös men det är fullständigt förståeligt.

Intervjun var lite utmanande då vi snabbt fick ont om frågor och det kändes som att vi ställde frågor om samma sak om och om igen. Vi blev tvungna att formulera om en del frågor då Karin Collins redan väldigt tidigt hade svarat på de flesta. Jag hade svårt att sitta stilla med tanken på hur många som såg på. Jag hade också svårt med att se mot publiken vilket gjorde att jag alltid såg mot Karin Collins eller på golvet. Jag tror att det inte märktes så tydligt vilket är bra. Under intervjun var Karin väldigt trevlig och hon kändes som en pratsam typ.

Viktor: Vi förberedde oss för bokmässan genom att titta på videon dom hade filmat från första gången vi skulle ha varit i Helsingfors. Där pratade Silja Sahlgren Fodstad om vad man ska göra för att vara förberedd för en intervju. Den videon hjälpte oss att förbereda oss ganska  bra.

Efter att vi skrivit alla frågor började vi öva. Vi övade flera gånger. Vi var också i musiksalen och övade med mikrofon.

Innan vi gick upp på scenen var jag nervös, men sen när jag kom upp på scenen flöt tiden bara förbi, allt gick snabbt. Jag var inte nervös alls sen mer, det blev helt enkelt roligt att sitta och intervjua.

Josefina: Jag såg på alla andra och såg att de var nervösa. Jag kände mig inte nervös alls innan jag gick upp på scenen. Jag hade också sett Korpos Prata boksamtal innan så jag fick se hur man skulle göra. När jag gick upp på scenen var det fortfarande lugnt. Allt var lugnt tills det var min tur att säga något, då stammade jag lite och blev lite fast i orden. Där var ett vattenglas framför oss så att man kunde dricka. När jag tog upp det skakade jag väldigt mycket med handen. De andra sa att de inte märkte det men jag tyckte att mina händer darrade. Under scenframträdandet tycker jag ändå att det gick väldigt bra för oss. Allt flöt på och Karins svar var väldigt bra. Det var en liten rush av adrenalin att sitta där uppe. Efter scenframträdandet pustade vi ut och jag tror att vi alla var stolta över oss själva efter framträdandet.