Att bära sorgen och styrkan på samma gång

Sofia Parland: Skrivet på revbenen (Schildts & Söderströms, 2023)

När jag läste boken kände jag framför allt inspiration. Även om ämnet är tungt var språket enkelt att följa och gjorde att det kändes lättare att ta in. För mig var det inte en enskild dikt eller essä som stack ut, utan helheten. Texterna hänger ihop på ett sätt som får en att tänka vidare på frågor om hem, tillhörighet och vad man egentligen kan förlora i ett krig.

Det som gjorde starkast intryck var hur Parland lyckas skriva fram både sorg och styrka i samma andetag. I en dikt skriver hon till exempel om hur “minnena väger som sten, men jag går ändå vidare med dem i fickan”. Här blir sorgen tydlig, men också kraften att bära den. Hon väjer inte för det svåra, men samtidigt låter hon inte sorgen ta över helt.

Mellan två

När det gäller identitet och tillhörighet skildrar Parland ofta känslan av att stå mellan två världar. Hon beskriver hur hon som barn “kunde två språk, men aldrig helt känna sig hemma i något av dem”. Genom sådana formuleringar blir det tydligt hur hon både dras mot och distanseras från de kulturer hon tillhör. Det är något många kan känna igen sig i, även om ens egen bakgrund ser annorlunda ut.

Det jag gillade mest var att boken kändes ärlig. Parland skriver rakt ut och det gör att hennes texter känns äkta. Hon lyckas visa både sin egen sårbarhet och sitt mod. För mig fanns det egentligen inget som var dåligt utan allt kändes genomtänkt och väl genomfört.

Jag skulle absolut rekommendera Skrivet på revbenen till andra. Det är en bok som berör och samtidigt inspirerar, och jag tror att många unga skulle känna igen sig i tankarna om identitet och tillhörighet, även om man inte själv har samma erfarenheter som författaren.

Recensionen är en del av kursen i barn och ungdomslitteratur.