Bortkastade år för en ensamkommande flykting och ett världssamvete?

Annelie Drewsen: Prinsen av Porte de la Chapelle (Rabén & Sjögren, 2021)

Annelie Drewsens bok om flyktingen Salar handlar om en flykt från Afghanistan via Sverige till den europeiska kontinenten. Boken blottlägger hur skyddslös en ung person på flykt är, och myndigheters samvetslösa attityd och handlingar.

Romanen Prinsen av Porte de la Chapelle av Annelie Drewsen (2021) handlar om flyktingpojken Salar från Afghanistan. I början av boken är han på väg att fly från Sverige efter att ha fått sitt tredje avslag på sin ansökan om asyl. Han har då tillbringat tre år i Sverige och lärt sig svenska och fått en fosterfamilj som behandlar honom som en familjemedlem. För att inte riskera att sättas i häkte och utvisas till sitt hemland flyr han från Sverige.

Han har i princip ingenting med sig annat än kläderna han bär och en ryggsäck med några plagg och hygienartiklar när han tar tåget från Malmö till kontinenten. När man läser boken om Salar märker man hur besviken och ledsen han är fast han stängt av sina känslor för att orka ta sig fram. Han har siktet inställt på Paris, där han hört att många flyktingar som fått avslag i Sverige bor.

Författaren lyckas förmedla Salars känsla av ensamhet och isolering genom att skriva romanen så att den i många kapitel bara handlar om hans inre känslor. Vissa kapitel ser mer ut som dikt och kan vara bara några rader långa. I andra kapitel förs handlingen framåt och då får man veta vad som händer med Salar på hans flykt. Det är omöjligt att inte bli berörd av den här romanen som kommer flyktingen så nära. I efterordet skriver författaren att hon baserat romanen på verkliga flyktingars berättelser. Det är kanske därför som berättelsen känns så verklig fastän den är en påhittad historia.

Under bokens gång får man se hur skyddslös en ung flykting är. Salar blir också grovt utnyttjad och föraktad på sin resa genom Europa. Framme i Paris får han hjälp av Najib som levt länge i ett tältläger i stadsdelen Porte de la Chapelle. Om det inte varit för honom skulle boken ha känts otroligt sorglig. Salar och Najib blir snabbt vänner och börjar skämta om allt det hemska som de är med om. Som läsare får man en bild av hur livet är för alla de flyktingar som inte får skydd av något europeiskt land. Den romantiska bilden av Paris motsvarar inte alls den som beskrivs i den här romanen. I tältlägret är det smutsigt, kallt och invånarna får besök av råttor på nätterna.

I slutet ljusnar det lite för Salar åtminstone och han får ansöka om asyl trots att han redan fått avslag av ett Schengenland. Hans vän Najib måste vänta flera månader innan han kan ansöka. Det verkar inte finnas någon rättvisa i systemet utan allt beror på om man haft tur med reglerna som råder just då man ansöker om asyl. Idag har EU-länderna slutat att skicka tillbaka afghaner till deras hemland. Det anses vara allt för farligt efter talibanernas maktövertagande. Salars svenska fostermamma Karin kommer också till Paris för att försöka hjälpa honom.

Den som vill läsa om vad ensamkommande flyktingar kan råka ut för och förstå hur viktigt det är att erbjuda dem en trygg plats ska läsa den här berättelsen som bygger på verkliga omständigheter. Hur kan man låta unga människors liv förstöras gång på gång?