En övernaturlig kärleksroman

Jag har läst någon av Colleen Hoovers böcker tidigare och brukar ganska snabbt få en känsla för var jag har berättelsen, men Layla var annorlunda redan från början. Den är svår att placera i en enda genre eftersom den blandar romantik med något övernaturligt, ibland nästan med drag av skräck. Exempel på detta är när huset paret bor i tycks hemsökt och Layla förändras efter olyckan. För mig blev det inte alltid en lyckad kombination, snarare kändes det lite spretigt och ojämnt, som om boken inte riktigt visste vad den ville vara.

Handlingen startar ganska traditionellt med en kärlekshistoria mellan Leeds och Layla, men ganska snart förändras allt. Jag uppskattar när böcker kan överraska, men här blev det nästan för mycket. Vissa vändningar kändes mer förvirrande än spännande, och flera gånger fick jag gå tillbaka och läsa om kapitel för att hänga med. Inte för att det var särskilt smart uppbyggt, utan för att det snarare kändes rörigt. Det gjorde att jag tappade lite av engagemanget längs vägen.

Karaktärerna bidrog inte heller till att lyfta helheten. Leeds var en huvudperson jag hade svårt att känna sympati för, hans beslut kändes ofta själviska eller ogenomtänkta och i stället för att vilja heja på honom satt jag mest och suckade åt hans agerande. Särskilt när han manipulerar Layla och fattar själviska beslut bakom hennes rygg. Layla var svårare att greppa, ibland verklig och närvarande, ibland helt främmande. Jag förstår att det hänger ihop med bokens twist, men det gjorde också att jag aldrig riktigt fastnade för henne som karaktär.

Det finns absolut stunder i boken som är intensiva och väcker tankar kring kärlek, besatthet och gränserna däremellan. Den visar även hur starka känslor kan slå över i kontrollbehov snarare än omtanke. Men de delarna drunknade lite i alla tvära kast och i en berättelse som enligt mig försökte vara mer dramatisk och speciell än vad den faktiskt var.

Sammanfattningsvis var Layla inte någon favorit för min del. Den var stundtals spännande, men också ganska märklig, och jag kände mig oftare frustrerad än fängslad. Hoover skriver med sitt vanliga driv och kapitelbyten i de mest spännande stunderna, men här blev det för splittrat för att riktigt fungera för mig. Om man är ett stort fan av henne och vill läsa något som skiljer sig från hennes vanliga stil kan den vara värd att plocka upp, men för mig blev det mest en ganska ojämn läsupplevelse.

Recensionen är en del av kursen i barn och ungdomslitteratur.