Ulrika Hansson & Maija Hurme: Kom, vi springer! Schildts & Söderströms, 2024.
Boken handlar om en 7-årig pojke Rob, som står inför ett svårt val på eftisgården. Rob måste välja om han ska vara kompis med Hannes som han egentligen vill vara med, eller om han ska låta den ensamma pojken Sixten som han inte tycker om, vara med och leka med dem. Rob talar med sin mamma om situationen, vilket leder till att de alla nu måste leka tillsammans på eftisgården. Då vill inte Hannes längre leka med Rob, och han blir arg på sin mamma för att han var tvungen att vara med Sixten. I slutet är alla ändå nöjda, när någon av barnen säger sig ha sätt en varg på eftisgården och alla vill undersöka situationen. Med ledning av Rob, gör barnen på eftisgården det tillsammans.
Rob är i början av berättelsen under inflytande av Hannes ganska elaka och uteslutande stil, då de springer bort från Sixten och vägrar att leka med honom. Rob uppvisar ändå ganska snabbt sympati och oro för situationen, då han modigt tar upp saken med sin mamma. Rob agerar på ett modigt sätt, och blir berättelsens hjälte i slutet, då hans aktioner med vägledning från hans mamma lett till att alla barnen på eftisgården leker tillsammans. Berättelsens tema uppkommer på baksidan av boken; det är ibland svårt att göra rätt. Ensamhet behandlas också i berättelsen, och hur man kan genom att vara inkluderande göra någons dagar oerhört mycket bättre.
Bokens illustrationer är väldigt talande. Perspektiven på uppslagen är för det mesta inte fokuserade på endast en person, utan visar en hel situation på en gång. Det avslöjar effektivt hurdan stämningen är i olika situationer, förmedlar känslor och hjälper läsaren förstå karaktärerna bättre. Utan dem skulle man nog få reda på väldigt lite om hurdan helhetssituationen ser ut, och skulle ge läsaren en mycket mildare upplevelse. Till exempel när Rob och Hannes springer för den andra gången bort ifrån Sixten, så illustreras Sixten som en ensam prick i mitten av bigbang. Sixten visas flyta runt i rymden på tre hela uppslag, helt ensam. Det är tydligt att Hansson och Hurme ville senast här få läsaren att känna sympati för Sixten. I dessa tre uppslagen är ikonotexten speciellt viktig och det fick mig att betrakta Sixten som ännu mer hjälplös och sorglig och väckte starka känslor hos mig. Illustrationerna är ritade med akvarellstil, vilket påminner mig som lite äldre läsare om då man själv var liten och satt vid eftis och ritade.
Texten är lättförstådd och budskapet i boken är viktigt för barn att lära sig, vilket visar att den är tydligt riktad för barn. Det lyckliga slutet till berättelsen är också väl anpassat för barn. Om man högläser boken till ett barn, tänker jag mig att den kunde fungera som en diskussions öppnare att prata om ensamhet, om barnet som exempel känner sig vara i en liknande situation som Sixten. Jag anser att illustrationerna i boken är lätta att tolka, vilket gör att barn i eftisåldern som läser boken nog också förstår bilderna. Fast boken är riktad till barn, kan ju ändå också äldre läsare bli påverkade av boken, för att situationer där man fryser ut någon som man inte tycker om ju är vanligt också i vuxenlivet. Boken kan alltså fungera som en påminnelse eller ögonöppnare för en vuxen.
Bokens uppbyggnad är enligt mig väl konstruerad, och den för fram ett viktigt tema på väldigt effektivt sätt. Boken är lättläst, men ändå gripande. Den fick mig att tänka på hur viktigt det är att försöka tänka på hur andra människor har det, och inte alltid bara på sig själv.
Jag tänker mig att boken passar bäst som en godnattsaga som man läser till ett barn som kanske behöver lugna sig för natten. Bokens måttliga mängd text och mysiga bilder skapa en riktigt trevlig helhet, som jag kan varmt rekommendera om man vill ha en lärorik och lugn bok att läsa.
Recensionen är en del av kursen i barn och ungdomslitteratur.