Finlandssvenska spöken – Förekomst och förklaringar

Tommy Karlssons och Nils Huldéns bok om spöken i Svenskfinland öppnar för hur och varför det spökat på olika håll i landet. Läsningen är mer intressant än ruskig. 

Tommy Karlsson (ill. Nils Huldén): Spökhistorier från Svenskfinland. Litorale, 2023 

Spökhistorier från Svenskfinland är en bok med samlade berättelser nedskrivna från intervjuer av både personer med självupplevda spöklika händelser, och återberättade händelser som vänner eller nära släktingar har upplevt. En del av Spökhistorierna är oförklarliga och väcker ens tankar om hur det verkligen låg till, medan andra kan vara bortförklarade, till och med lite humoristiska. Det är spökerier i herrgårdar, på landsbygden och i stadsmiljöer. Det berättas om hustomten, påskhäxor, djävulen, gengångare och berättelser där människoliknande varelser försvinner i tomma intet. 

Berättelserna utspelar sig i Österbotten, Åland, Åboland, Västra Nyland, Helsingfors och Östra Nyland. Berättelserna är korta och lätta att hänga med i. Illustrationerna är gjorda av Nils Huldén. När du har läst alla spökhistorier kan du i slutet av boken läsa om hur, varför och varifrån spökhistorier kommer till. Det står ifall spöken kan förklaras med vetenskapsfilosofi eller ifall det kan bero på en mental sjukdom ifall man ser spöken. Ett tydligt budskap i slutet är att man inte behöver vara rädd för spöken, och istället borde vara nyfiken på vad det riktigt är. Det finns vissa berättelser där spöken till och med har hjälpt människor, och aldrig står det om något spöke som har anfallit eller skadat någon människa.  

Jag tyckte det var intressant att läsa om spökhistorier från min egen hemstad, i byggnader jag inte alls visste hade några kusliga rykten. Jag har själv aldrig riktigt tänkt på att det kan finnas många spökhistorier från min hemstad. Vissa berättelser var som sagt ganska lätt att bortförklara, så de var inte riktigt skrämmande att läsa om, men när det handlade om någon som hade dött och sedan “visat” sig på något sätt för någon utan förklaring. De berättelserna var ganska obehagliga och fick en verkligen att tänka på vad det på riktigt var som visade sig.  

Om du bor i någon del av Svenskfinland är det nog en intressant läsupplevelse, eftersom man kan föreställa sig hur saker och ting såg ut. Jag gillar inte riktigt att läsa skrämmande berättelser, men läsupplevelsen kändes mer kulturell än obehaglig. Den här boken passar de flesta, förutom mindre barn och lättskrämda personer.