Författaren Karin Erlandsson är huvudperson

Foto: Ingrid Jansson

På bilden ser vi Mathias Sjöblom, Ted Storgård, Karin Erlansson, Amelia Engström och Jeanina Adolfsson.

Elever från åk 9 i Kyrkbackens skola kom till Bokmässan i Helsingfors för att samtala med Karin Erlandsson om hennes bok Minkriket som kommit i nyutgåva. I artikeln berättar de om hur det var att komma till skolningsdagen och mässan.

Några veckor före bokmässan var vi till något som heter “Inför bokmässan” där vi fick tips på hur vi skulle vara på scenen. Ett av tipsen var att vi inte skulle stressa om det är någon som stiger upp mitt i vårt uppträdande eftersom det finns flera scener och flera som uppträder på samma gång. Vi fick också veta att det kommer att gå människor överallt runt omkring oss. Vi fick även tips på hur vi kunde göra om vi blir nervösa. Man kunde till exempel tänka på att det faktiskt inte är för att lyssna på oss som publiken är på plats. Publiken vill främst lyssna på författaren.

Vi kom till bokmässan kl.10 och alla var ganska trötta. När vi stigit ut ur bussen sträckte alla på sig lite och sedan delade lärarna ut biljetter. Direkt när vi kommit in såg alla sig omkring och de som skulle samtala med Karin Erlandsson gick och diskuterade med henne innan samtalet började. De andra som inte skulle sitta på scenen fortsatte med att utforska området.

På bokmässan fick vi matbiljetter, som vi kunde använda till valfria restauranger. De flesta eleverna från skärgårdsskolorna åt på samma plats som heter Eat´n Meat. Maten var ganska god. Vi fick själva plocka från ett buffébord. På bordet fanns bland annat kebab, kyckling, lax, ugnspotatis och ris.

Det var väldigt många människor på bokmässan, så mycket att man ibland knappt kom fram utan att köa eller vara otrevlig och tränga sig igenom. Just när vi kommit in fick vi vatten av en kyrkoförening vilket kändes lite skumt först men såklart var det ju normalt vatten.

Det fanns massvis med böcker, men till min förvåning också ställen där man kunde köpa godis och dricka. Min favoritbutik var den med lakrits.

Karin Erlandsson verkar vara en självsäker och ödmjuk person. Hon verkade jättetrevlig och tog våra frågor på allvar och var väldigt professionell.

De som samtalade med Karin Erlandsson klarade sig utmärkt och vi var alla stolta och nöjda över deras prestationer.

Under tiden vi gick runt på bokmässan träffade vi bland annat konstapel Daniel som är en polis som rör sig i sociala medier som Tiktok. Vi tog foto med honom och småpratade.

Efter att vi gått en stund runt omkring på mässan var det superenkelt att gå runt där, för det var lätt att navigera sig.

Efter att vår skolas elever hade diskuterat klart var det Skärgårdshavets skolas tur. Båda skolorna uppträdde på samma scen.  Alla som inte skulle vara på scenen satte sig på stolarna som publik och väntade. Skärgårdshavets skolas samtal med Johanna Holmström om boken “Själarnas ö” gick otroligt bra. Eleverna var lugna och skötte sig bra. Efter det boksamtalet samlades vi alla ännu en gång och sökte oss sedan snabbt ut ur byggnaden till bussen som tog oss hem.

Nu efteråt säger Amelia Engström såhär om framträdandet:

Jag är själv ganska van att stå på scen framför andra människor, men jag tycker alltid att det är lika läskigt. Jag var rädd att jag skulle säga fel fråga och tappa bort mig. Men när vi fick tala med Karin Erlandsson ca 5 minuter direkt när vi kommit till mässan, kände jag mig mindre nervös. Hon var själv så lugn och sade till oss att vi inte ska vara nervösa. Hon menade att det kommer att gå hur bra som helst, vilket jag tycker att det också gjorde. Det finns saker som jag kanske skulle kunnat göra annorlunda men jag är ändå nöjd med min insats.

Jeanina Adolfsson:

Jag tycker att framträdandet gick bra för oss. Jag var inte så nervös eftersom jag brukar stå på scen och har lärt mig att mer eller mindre svälja nervositeten. Jag har också lärt mig att det inte gör något om man gör något fel för de flesta kommer ändå inte att komma ihåg felet efteråt.

 Ted Storgård:

Jag kände mig nervös när jag var på väg upp på scen men när vi alla hade sagt våra namn och ställt den första frågan gick allting bra. Efter det var jag inte nervös mera.

Mathias Sjöblom:

Jag kände mig lite fundersam och jag tror att min puls höjdes. Jag blev genast lugnare efter att vi fick börja prata och då gick det bättre. När vi började komma igång funderade jag inte så mycket på att jag eller någon annan skulle göra bort oss eller förstöra samtalet.