Försiktig fågel flyger fritt i denna poetiska bilderbok

Tanja Aumanen: Jag blåser tills det svalnar. Libraria, 2025

Aumanens livfulla bilderbok ”Jag blåser tills det svalnar” (2025) riktar sig till både barn och vuxna och behandlar förlust och rädsla på ett poetiskt sätt. Den har nämligen något att ge alla oberoende av ålder och livsskede.

Jag blåser tills det svalnar är en bilderbok skriven och illustrerad av konstnären och läraren Tanja Aumanen. I kontrast till hennes tidigare verk, bland andra Prinsarna och luftslottet och Manda-böckerna, präglas Jag blåser tills det svalnar av en lågmäld och poetisk ton. I berättelsen följer läsaren en fågel som med människans uppmuntran hittar sin egen väg trots rädslor för det okända.

Huvudkaraktären i boken är en koltrastliknande fågel som skildras i tredjeperson av ett kroppslöst berättarjag. Berättelsen utspelar sig i berättarjagets trädgård, där fågeln bor. Miljön visar i färg och bild olika situationer där fågeln kan känna sig otrygg. Berättarjagets funktion är att uppmuntra fågeln, tills den till slut kan bestämma sig själv för att gå sin egen väg.

Bilderna i boken kompletterar texten. Det finns även detaljer för den uppmärksamma läsaren att hitta, som initialerna T och K med ett hjärta på ett träd samt blommors pistiller som ser ut som observerande ögon. Aumanen använder en fin kombination av tekniker, inklusive akvarell, akryl, tusch och krita.

”En humla letar sig in i mitt rum och surrar irriterat mellan gardinerna. Den studsar mot glaset, gång på gång, trots att öppningen är nära. Det blir svårt att fokusera.”

Fåglars och humlors färd

Bokens poetiska ton framkommer särskilt i beskrivningen av en humla som fortsatt rusar framåt utan framgång, i frustration utan att beakta att lösningen är inom räckhåll.

På nästa uppslag beskriver berättarjaget att fågeln avviker från den upptrampade stigen och väljer en ny som leder bort från berättarjagets hus. Uppslaget är färggrant och visar fågeln, med ryggen vänd mot åskådaren, på sin egen väg bland stora blommor, ärtor och löv. Även humlan har hittat sin väg ut ur rummet och flyger i samma riktning som fågeln. De rosa blommorna kontrasterar väl med det gröna, och den gula bakgrunden har en fin textur och variationer av varmare och kallare toner. Detaljer som de röda prickarna i bakgrunden och spiralerna på ärtorna ger en vimsig och lekfull stämning. Jag som läsare vill gå samma stig som fågeln och uppleva de vackra miljöerna från en liten kropps perspektiv.

Huvudkaraktären i boken, fågeln, är dynamisk. Läsaren får vittna om utvecklingen från tveksamhet och försiktighet till mod, där fågeln gradvis vågar släppa taget om det trygga. Detta syns även i försätts- och eftersättsbladen, som liknar varandra men skiljs åt i färgskala, det man på finska kallar ”värimaailma”. Försättsbladet är grått och visar fågeln i en bur med en öppen lucka, medan eftersättsbladet är färgglatt med rosa toner och visar en tom bur. Här antyder Aumanen att det egna valet är centralt för att man ska komma vidare och hitta sin mening i livet.

Det finns en dedikation på eftersättsbladet med anekdoter om författaren och hennes farbror. Boken är någorlunda abstrakt och kan tolkas på flera olika sätt men dedikationen ger läsaren en inblick i författarens tanke bakom boken. Dedikationen har antagligen med avsikt placerats i slutet för att inte styra läsarens tolkning allt för mycket. Författaren ger läsaren utrymme att göra tolkningar på sitt eget sätt och sätta sig in i berättelsen utan att bli styrd av omständigheter som kan höra ihop med författaren. Läsaren kan finna tröst i boken vare sig det gäller nervositet inför ett nytt livsskede eller förlust av någon när och kär.