Harry Potters återkomst som vuxen lever upp till förväntningarna efter kamp

J. K. Rowling, John Tiffany, Jack Thorne: Harry Potter och det fördömda barnet. Översättning: Lena Fries-Gedin och Jessika Gedin. Rabén & Sjögren, 2016. 

Pjäsen och boken Harry Potter och det fördömda barnet är en tidsresa bakåt till barndomen och de misstag som gjorts tidigare, men också en berättelse om att únderställa sig vuxenlivets krav och förväntningar. Boken är emellanåt lite snårig. 

”Harry Potter och det fördömda barnet” är en pjäs skriven av Jack Thorne baserad på en originalberättelse av Thorne, J.K. Rowling och John Tiffany. Det är den åttonde delen av Harry Potter-serien och spelades första gången på scen i Londons West End 2016. Manuset till pjäsen publicerades därefter i bokform, vilket gjorde det möjligt för fans av serien att uppleva historien även om de inte kunde se det live. 

Berättelsen utspelar sig nitton år efter händelserna i ”Harry Potter och dödsrelikerna”, den sista boken i originalserien. Berättelsens fokus ligger på Harry Potters son, Albus, och hans kamp för att leva upp till sin fars arv. Albus sorteras in i Slytherin, till Harrys stora förvåning och besvikelse, och han kämpar för att passa in på Hogwarts. Han blir vän med Scorpius Malfoy, son till Harrys gamla fiende, Draco Malfoy, och de två ger sig ut på en resa genom tiden för att försöka förändra det förflutna och förhindra att några av det förflutnas tragedier inträffar. 

Sammantaget är ”Harry Potter och det fördömda barnet” ett underhållande och njutbart tillskott till Harry Potter-universumet. Även om den kanske inte når originalseriens höjder, lyckas den ändå fånga mycket av magin och förundran som gjort dessa böcker så älskade. 

En av bokens styrkor är hur den hanterar karaktärerna från originalserien. Berättelsen utspelar sig många år efter händelserna i de tidigare böckerna, och karaktärerna har alla vuxit och förändrats på olika sätt. Harry, Ron och Hermione är alla vuxna nu, med familjer och karriärer, och det är intressant att se hur de hanterar vuxenlivets utmaningar. I synnerhet Harry kämpar med tyngden från sitt eget arv och förväntningarna som kommer med det. Det är uppfriskande att se dessa karaktärer i ett nytt ljus och att se hur de har utvecklats under åren. 

De nya karaktärerna som introduceras i boken är också välskrivna och engagerande. Albus och Scorpius är både komplexa och intressanta, och det är lätt att känna empati för deras kamp. Dynamiken mellan de två är en av pjäsens höjdpunkter, och deras vänskap är trovärdig och hjärtevärmande. 

Tidsreseaspekten av handlingen är också väl hanterad. Även om det kan vara svårt att exekvera tidsreseberättelser utan att skapa intrighål eller inkonsekvenser, lyckas ”Harry Potter och det fördömda barnet” undvika de flesta fallgropar. Användningen av tidsresor gör att boken kan utforska alternativa versioner av händelser från den ursprungliga serien, vilket är både intressant och tillfredsställande för fans av serien. 

Boken har också sina brister. En av de största invändningarna mot boken är att den förlitar sig för mycket på nostalgi för originalserien. Även om det verkligen är roligt att återbesöka gamla karaktärer och platser, finns det tillfällen då det känns som att boken regummerar bekant mark snarare än att skapa nya vägar. Dessutom kan handlingen ibland vara invecklad med flera tidslinjer och alternativa verkligheter att hålla reda på.