Maria Turtschaninoffs och Peter Bergtings bok Mantikoran riktar sig i första hand till barn i lågstadieåldern. Språket är enkelt och smidigt, bilderna är lite skräckinjagande.
Maria Turtschaninoff (text) och Peter Bergting (illustrationer): Mantikoran. Förlaget M, 2024
Boken Mantikoran skriven av Maria Turtschaninoff och illustrerad av Peter Bergting handlar om Li och hennes pappas nya flickvän Nina som verkar vara allt annat än en normal människa enligt Li. I boken får man följa med hur Li kämpar för att få reda på sanningen om Nina, är hon en mantikora alltså en människoätare? Boken är fartfylld och har illustrationer som gör att man får en bra bild av de saker som inte är normalt med Nina.
Men det är inte bara Ninas obehagliga leende eller konstiga blick som gör att Li blir övertygad att Nina är en mantikora. Det är hur hon alltid lyckas dyka upp vid exakt rätt tillfälle – som om hon visste vad Li tänker och planerar. Li bestämmer sig för att enda sättet hon kan rädda Jonas och hennes pappa är att besegra mantikoran.
Li försöker göra allt för att skydda sin lillebror Jonas från Nina. Hon märker hur Nina har förtrollat hennes pappa helt, han märker inte det som Li ser som den hotfulla glimten i Ninas öga eller leendet som visar allt för många tänder. Ju djupare Li gräver, desto mer övertygad blir hon att Nina är en mantikora. Hon måste stoppa Nina, men hur? Li börjar läsa på nätet och kommer fram till att hon behöver ett enhörningshorn för att besegra en mantikora.
Språket i boken är enkelt och smidigt vilket gör att det är lätt att hänga med och dras med i handlingen. Spänningen byggs upp genom hela berättelsen, och som läsare lämnas man ständigt undrande, kommer Li att lyckas besegra Nina? Och hur ska hon göra det?
Jag skulle rekommendera boken till yngre läsare, speciellt för barn i åldern 8–13 år som gillar spänning och fantasy. Boken är lätt att läsa och karaktären Li är sympatisk och lätt att relatera till. Själv tyckte jag att boken var helt okej, den var lätt att ta sig igenom och jag gillade Lis karaktär. Däremot kändes vissa detaljer i berättelsen inte helt genomarbetade, som till exempel filmkameran som introduceras tidigt i boken men bara nämns kort igen i slutet, trots att den kunde ha spelat en större roll i berättelsen.
Men över lag tror jag verkligen att yngre läsare skulle tycka mycket om boken, dess bilder som är smått skräckinjagande på Nina som mantikora och bokens rytm gör att den är lätt att fastna i.