När du blir diktens huvudperson 

Hanna Lundström: Något lite större. Illustrerad av Herta Donner. Schildts & Söderströms, 2025.

Hanna Lundströms lilla diktsamling Något lite större utgår från känslor. Den tänkta läsaren är kanske främst ungdomar, men också äldre läsare kan relatera till dem. Dikterna är på många sätt öppna.

Diktsamlingen Något lite större, skriven av Hanna Lundström, består av dikter som behandlar känslor och hur de upplevs i ungdomen. Samlingen har ingen särskild huvudkaraktär, men det är tydligt att alla dikter är skrivna ur ett yngre perspektiv vilket märks genom både språket och situationerna man får läsa om. Exempelvis skildras korridormiljöer och känslan av ens första kärlek. Detta betyder dock inte att endast ungdomar kan relatera till dikterna, eftersom känslor inte beror på en viss ålder. Däremot kan uttryckandet och förståelsen på ens känslor variera med åldern.

Med hjälp av bilderna illustrerade av Herta Donner har man delat in dikterna i olika tematiska kapitel: trygghet, svårigheter, vänskap, gräl, sorg, kärlek och eufori. Det står aldrig ordagrant vilken känsla dikterna handlar om och bilderna är heller inte hemskt tydliga, men när man läst mellan raderna får man en uppfattning om vilken känsla kapitlet handlar om. Det ger läsaren mera tolkningsutrymme i boken. Istället för att låsa berättelsen i en enda tolkning, får läsaren bygga sin egen bild och förståelse av dikterna. I bilderna finns även en gemensam faktor: en liten streckgubbe. Enligt min tolkning symboliserar figuren läsaren. Den passar inte riktigt in i bilden, men ändå är den med i den och försöker förstå sig på känslan.

Kärlekens olika bilder

I uppslaget som inleder kärlekskapitlet ser man flera olika symboler som förklarar känslan. Händer som bildar ett hjärta, en fjäril med siluetten av två personer med ros röda kinder i vingarna, lågor vid nedre kanten, ett brustet hjärta och intensiteten som förs fram med virvelvindar och blixtar. Varje bild i boken består av flera olika symboler som kan tolkas på olika sätt. Dessutom används färgerna i bilderna också som symboler. I kärleksavsnittet är exempelvis färgerna rosa och gul medan de i kapitlet om trygghet är kallare i olika blåa och lila nyanser. Detta hjälper oss att skildra kapitlen ännu mera.

Dikten som genre är svårare att förstå sig på för vissa eftersom man sätter tyngd i melodier och bildspråk på ett annat sätt än i andra texter. Dessutom kommer budskapet ofta fram mellan raderna snarare än genom tydliga och direkta svar som i många andra textgenrer. Därför rekommenderar jag boken för ungdomar och uppåt, inte barn. Men det betyder inte att jag inte tycker att barn ska få läsa om dessa ämnen. Det kan kännas irrelevant för ett barn eftersom de inte ännu fått uppleva dessa händelser som beskrivs i boken, men ifall de får höra om dem kanske de inte känns så obekanta när de väl händer.

 Allmänt och särskilt

Boken har en fin koppling till läsaren. Den handlar som sagt om en viss karaktär, men man kan lika gärna sätta sig själv in i rollen. Med rader som “Du vet vem du är” och “Du är en ädelsten” tilltalar även texten till sin läsare, på samma sätt som filmer kan bryta den fjärde väggen genom att säga en replik med blicken mot kameran. Man förstår att tanken förmodligen var mellan karaktären och dess hjärna, men någonting i att skriva du gör dikten alltmer personlig för läsaren.

Något lite större handlar alltså inte bara om känslor under en viss period. Boken handlar om att knyta samman folk med hjälp av igenkännbara händelser. Det är just i denna igenkänning som Något lite större lever upp till sitt namn.