Prata bok – en erfarenhet för livet!

Fortbildningen

I slutet av september deltog jag i en fortbildning inför bokmässan. Vi började med en workshop som leddes av Silja Sahlgren-Fodstad. Den handlade om hur man intervjuar och vad man kan säga. Jag gillade hur Silja berättade väldigt strikt men ändå lugnt om hur man pratar i mikrofon och lyssnar på författaren. Hon betonade särskilt att man ska titta både på publiken och författaren för att visa sitt intresse på rätt sätt.

Den andra workshopen som visade sig vara min favorit hölls av Märta Westerlund. Westerlunds workshop handlade om hur man handskas med nervositet och att alla förstår att man inte är ensam om att känna nervositet. Jag tyckte om att hon berättade om sig själv och sina tecken på nervositet. Hon tog även upp hur man ska hålla i en mikrofon så att alla i publiken hör tydligt.

Den sista workshopen handlade om själva bokanalysen. En uppgift vi hade med Amanda Audas-Kass var att para ihop rätt inledning med rätt bok. Den uppgiften var ganska svår.

Bokmässan

Jag var en av eleverna från Skärgårdshavets skola årskurs nio som deltog i Prata bok på scenen med Karin Collins. Det var väldigt intressant och overkligt på något vis att få svar på sina frågor angående boken, Där jag har min hjärtans kär. Något nytt jag lärde mig under ca 30 minuter på scen var att jag blev så nervös att jag nästan höll på att svimma under hela uppträdandet. Uppträdandet var lärorikt, men jag ser tillbaka på uppträdandet huvudsakligen med skam eftersom jag stammade, darrade och mådde illa under hela halva timmen på scenen. Även mina klasskamrater har sagt att de märkte av min nervositet, vilket leder till att jag ännu mindre vill tänka på tiden på scenen. Min lärare Ingrid Jansson tyckte däremot att jag hade klarat mig mycket bra. När jag nu tänker tillbaka på uppträdandet efter en vecka är jag stolt och glad över att jag tog chansen och klarade mig ändå väldigt bra med tanke på nervositeten.

Det bästa under uppträdandet var att se Karin Collins trevligt och glatt berätta om den tredje boken i Hangö trilogin. Det jag allra bäst kommer ihåg var hur hon svarade på min fråga om favoritkaraktärer att “man får egentligen aldrig fråga något sånt, det är lika illa som att man frågar om favoritbarn.”, men hon sa denna meningen med en glad ton och förklarade hur alla karaktärer är favoriter under den perioden då hon huvudsakligen koncentrerar sig på att skriva om en av personerna t.ex om Hjalmar. Något jag uppskattade efter uppträdandet var hur Karin berömde alla oss som ställde frågor till henne och berättade hur bra vi var på att intervjua.