Spännande lågstadietider och oro inom familjen

Spännande lågstadietider och oro inom familjen

Berättelsen i Matilda Gyllenbergs bok “Tusen timmar tystnad” skildrar hur det är att leva som ett barn, med en närstående som lider av psykisk ohälsa. Huvudpersonen uttrycker en vilja att leva ett liv utan denna oro.

Matilda Gyllenberg: Tusen timmar tystnad. Förlaget, 2025

Skolstarten börjar igen efter sommarlovet, och Nike börjar på årskurs 6 i sin skola Kottböle grundskola. Skolan är fylld av “huliganer”. Med sig har hon sin bästa vän Mia, som Nike tillsammans med henne tycker om medeltiden och mytologi. Detta läsår blir ännu vildare då klassläraren till 6B, Hasse, berättar att skolans “bråkstake” som heter Staffan ska gå om ett år i samma klass som Nike och Mia.

En dag under en slöjdlektion får de veta att en ny rektor, som också är ny slöjdlärare har börjat i skolan. Hon heter Gina Grimfors och åtminstone Nike och Mia börjar direkt kalla henne för “Grymfors”, eftersom hon är ganska sträng och verkar otäck. Tillsammans med spikrak rygg och en ordentligt uppsatt fläta har hon också på sig kostym.

Samtidigt som hon dök upp som rektor i skolan får man höra i nyheterna om en fånge, som rymt från kvinnofängelset. Den finurliga Staffan som börjar i samma klass, och den nya rektorn Gina Grimfors är inte de enda sakerna i Nikes liv. Hon är också varje dag orolig över sin mammas mående. Nike bor tillsammans med sin depressiva mamma och mammans nya man Ville i en höghuslägenhet, medan hennes mysiga biologiska pappa med hans nya fru, Jytte och Nikes låtsasbror Ali bor i Köpenhamn.

Boken som är ganska humoristisk tar upp det viktiga ämnet om att ha en förälder som lider av mental ohälsa. Det är en norm i vårt samhälle att föräldrarna ska finnas där för barnen och ta hand om dem. Men vad om det finns föräldrar som inte har den energin och orken, även fast de verkligen älskar sina barn? Det är bra då det finns alltmer böcker, som vågar ta upp svåra och icke-ideala ämnen i vårt samhälle.

Synliggöra barnen

Den här boken kan få barnen med föräldrar som lider av psykisk ohälsa att känna sig mera sedda och inte osynliga. Det kan få barnen att känna sig mindre ensamma. Hela boken handlar inte heller om bara ämnet om föräldrar som inte helt finns där för barnen. Man kan säga att mammans mående och depression ibland bara finns med som en bakgrund i boken, medan man fokuserar mera på vad som händer i skolan och olika händelser där rektorn är inblandad. Mammans mående nämns då och då. Man kan ändå känna Nikes oro över sin mamma speciellt de gånger hon är på väg hem från skolan, och undrar ifall hennes mamma har stigit upp eller ligger kvar i sängen, och om hon är på bättre eller sämre humör.

Att boken är skriven i Nikes perspektiv i första persons form kan också ge större inlevelse och göra det lättare för oss läsare att känna medlidande med Nike. Boken skulle inte vara lika sorglig ifall den skulle vara skriven med till exempel en tredje persons perspektiv.

Det var roligt att läsa boken eftersom det alltid i varje kapitel hände någonting. Att det också fanns illustrationer på vissa sidor gjorde det lätt att hänga med i vad som pågick. Illustrationerna av Maria Sann gav också plats för att berätta mer om handlingen i bild och undvika en massa beskrivande text.

Boken påminde mig också om mina minnen från lågstadiet, eftersom jag själv fick också bevittna lustiga och galna saker där. Jag tror att boken är lämplig just för kanske 10–13 åringar, men äldre barn kan säkert också läsa den med behållning. Speciellt om man vill ta en paus från att läsa böcker med mycket text och bara läsa något mera lättläst.

Saga Mattila, 18 år.

Förälderns psykiska ohälsa kan påverka barns välmående och miljö

Tusen timmar tystnad är en reflekterande bok som tar upp psykisk ohälsa, särskilt hur en förälders depression kan påverkar barnen och miljön i hemmet. Andra tema som tas fram är vänskap, skolmiljö och mysterium.

Matilda Gyllenberg: Tusen timmar tystnad. Förlaget, 2025

Nike är en flicka som ska börja sexan i Kottböle grundskola. Hennes vardagliga utmaningar är hennes mamma, som lider av depression och skolan, som är ett helt och hållet ett kaos. Inte bara det, en brottsling har rymt och är i närheter av byn Nike bor. Men under allt som pågår, har Nike ändå hennes bästa vän Mia som är alltid där för henne.

Bokens författaren är Matilda Gyllenberg och illustratören är Maria Sann. Jag gillade boken mycket. Författaren skrev och förklarade Nikes tankar riktigt bra som att man läste hennes dagbok. Hur Nike gick från att berätta om hennes vardag, känslor och alla olika människor som var inblandade i hennes liv dagligen gjord en känna sig bekant eller trygg på något sätt. Barnperspektivet var därför bra.

Första perspektivet som jag tog riktigt fasta på var då det var Nikes mammas födelsedag. Att hon hade tagit sin tid att göra hennes mamma present och försökte gömma den så bra för att gör henne glad gjorde mig komma ihåg då jag också gjorde det som mindre. Men sen då mamman får presenten så började hon gråta av typ en blandning av skuld och glädje. Att hon inte ser sitt eget värde men är glad att hennes dotter ändå ser en bra del på henne fast hon inte själv gör det.

Jag relaterade till både mamman och dottern. Som barn så blir man lätt sårad och tror att ens förälders sorg är ens fel. Att vad har man gjort för fel? Jag själv som äldre har skuldkänsla hela tiden och jobbar med det. Men ibland som vuxen så borde man tänka att vad kan jag förbättra så man inte stannar i en cykel för evigt.

Mående och skuld

Man borde prata med sina barn och försöka få dem att förstå att man ibland inte mår bra. Såklart ska man inte lägga ens välmående på barnet men åtminstone få dem att förstå att det inte är alltid lätt. Ens ohälsa kan man ofta inte kontrollera och det kan komma från olika saker. Barn behöver ändå ett tryggt hem där de känner sig fria och inte fängslande.

Jag gillar hur författaren framför vänskap. Då jag läste om hur Mia var med då Nike mest behövde henne så fick jag direkt en speciell vän som jag kan berätta allt för i tankarna. Steffan som blev utsatt i skolan av vuxna och elever fick mig att fundera över om saker som den här ännu sker. Själv har jag haft mycket rasism mot mig i skolan som jag starkt sa emot men det fanns aldrig någon vuxen eller lärare som riktigt sa något. Jag tycker det är viktigt att ta upp det här för många skolor måste jobba på med hur dom hanterar till exempel mobbning och våld. Författaren få bra fram olika tema och känslor. Bokens språk och stil var riktigt bra. Språket var lätt att förstå och stilen är passligt för barn mellan 10 och12 år. Rekommenderar boken och kommer själv att rekommendera den till min lilla syster. Får alltså 5 av 5 stjärnor.

Luna Yamberla Picuasi, 18 år.

Recensionerna är en del av kursen i barn och ungdomslitteratur.