Utan pekpinnar – Tabun i Röda rummet och Theo

I både Mathias Rosenlunds och Kaj Korkea-ahos romaner fascinerades vi av de ganska vilsna och ångestfyllda huvudkaraktärerna. En stor del av berättandet består av den inre monolog som pågår i deras ofta plågade huvuden. Hurdana karaktärer behövs egentligen för att man i en roman ska kunna diskutera känsliga ämnen som är tabun i samhället? Behöver karaktärerna vara särskilt öppna inför nya erfarenheter och blir de därför också mer utsatta?

Medan vi läste romanen Röda rummet har vi funderat på hur författaren ger en ganska neutral bild av laddade ämnen. Han lyckas med det genom att ha med karaktärer som har olika inställning och erfarenhet. Jag-berättarens kompis Lotta verkar ganska snabbt anse att han håller på att råka illa ut när han träffar den äldre mannen Aimo. Hon ser honom som en snuskig gubbe som utnyttjar yngre pojkar. Eftersom berättaren, som inte namnges i romanen, är mycket mer hoppfull när det gäller Aimos intentioner, blir man som läsare lite osäker på hur man ska tolka situationen.  Den äldre herremannen Aimo, som erbjuder en jugendlägenhet till ett billigt pris till berättaren om han skriver en bok om honom, blir också en nyanserad karaktär som man som läsare kan känna viss medkänsla med. Berättaren och Aimo har det gemensamt att de båda blivit illa behandlade av hotfulla män. Samtidigt kan man uppfatta Aimo som manipulativ och en potentiell förövare. Ingenting beskrivs helt svartvitt och det är möjligt att läsa romanen på olika sätt. Beroende på vilka förutfattade meningar vi har som läsare tolkar vi händelserna på olika sätt, precis som karaktärerna i boken. Vi var alla överens om att romanen hade intressanta karaktärer som man ville veta mera om, även om de ibland betedde sig illa.

Beroenden och destruktivitet

I Theo diskuterar den sextonåriga Theo inte sitt porrberoende med någon innan han får kontakt med en amerikansk pastor på nätet. Han är ändå hela tiden mycket medveten om hur dåligt videofilmerna får honom att känna sig. Ändå dras han till dem som en mal till ljuset. I romanen är det just den här inre kluvenheten som undersöks och Theos funderingar och skamkänslor beskrivs detaljerat. De flesta i hans omgivning förmår inte ge honom den hjälp som han skulle behöva för att komma ifrån sitt beroende. Snarare verkar nästan alla i hans närhet ha någon form av beroende som gör att de inte är så pålitliga. Rosenlund förskönar verkligen inte något i Theos liv utan ger en bild av hur det kan kännas att vara en känslig tonåring i en tid då allt finns tillgängligt på nätet. I kombination med att han har en styvfar som är omogen och våldsam, och en mamma som är deprimerad och dricker för mycket, är förutsättningarna för Theo inte de bästa. Det känns ändå hoppfullt att han själv förstår att han behöver hjälp och att han bryr sig väldigt mycket om sina närmaste.

Musik ett gemensamt element

Ett annat gemensamt drag för bägge romaner är att musiken spelar en stor roll och bidrar till karaktärsskildringen. I Röda rummet, där berättaren är en författare som försöker skriva en roman om Aimos liv, är musiken ständigt närvarande i och med att han också arbetar som musiker i en orkester. Dessutom spelar Depeche Modes låt ”Personal Jesus” en roll i början av boken, då Lotta kritiserar huvudpersonens tendens att kasta sig huvudlöst in i nya kärleksrelationer. En annan låt som citeras i inledningen är Eurythmics ”Sweet Dreams” och citatet ”Some of them want to use you, Some of them want to get used by you” blir ett slags motto för hela boken. Alla karaktärer som är farliga med mer eller mindre onda avsikter visslar i romanen, vilket gör att de får något lite olycksbådande över sig. Dessutom används Tristanackordet från Wagners opera Tristan och Isolde på ett mer genomgripande sätt. När man läser vill man hela tiden veta mera för det känns som om man precis kommer att få reda på något. Tristanackordet fungerar lite på samma sätt, lyssnaren hålls i en utdragen spänning. I Theo lyssnar huvudpersonen ofta på musik som ackompanjerar stämningen som beskrivs. Han verkar ha bra musiksmak och det gör också att vi tror att han nog kommer att klara sig.

I vår intervju med författarna framkom att de egentligen inte vet om de själva anser att de skrivit om tabun. Vi tyckte nog ändå att det är ganska ovanligt att läsa om män som råkar illa ut i kärleksrelationer. Hotfulla män är inte bara farliga för kvinnor, även män kan bli manipulerade och utnyttjade.  Det är inte heller vanligt att läsa om porrberoende bland ungdomar eller alkoholiserade mödrar. Samtidigt har Korkea-aho och Rosenlund rätt i att de ämnen de behandlar i sina verk idag har blivit mer synliga i samhället och genom att beskriva dem i skönlitteraturen ges vi nya sätt att närma oss dem.