Utklädd kvinna i Nordafrika

Fanny Lehtonen har läst Ulla Bjernes roman Att våga vara från 1940. Hon slås av hur mycket som ändrats i vårt sätt att tala om andra. 

Ulla Bjerne: Att våga vara. Holger Schildts förlag (1948). 

Ulla Bjerne skrev romanen Att våga vara efter att hon har hittat Sidi Mahmouds dagbok i Nordafrika på 1940-talet. Bjernes berättelse är halvt fantasifylld och halvt vinjetter från Sidi Mahmouds liv under tidigt 1900 tal. Sidi Mahmoud, eller Isabella Eberhardt som är hennes franska namn, är en ung rysk kvinna som är född i Schweiz. Hon konverterade till Islam i ung ålder. Efter sina föräldrars död flyttar hon till Nordafrika, där hon klär sig i manskläder och kallar sig Sidi Mahmoud, för att komma närmare det islamska brödraskapet kadriyabrödernas sekt. Könet är inte ett problem för kadriybröderna, de välkomnar henne som en broder och Isabella är redan i början av boken en mäktig förhandlare mellan fransmännen i Algeriet och araberna runt omkring. 

Sidi Mahmoud är kär i en av kadriyabröderna, Sliman Ehnni. Boken följer hennes liv, från ung 17 åring till hennes sista dagar som 27 åring. En av höjdpunkterna är då hon blir utvisad ur staden El-Qued och senare hela Afrika. Hon gifter sig med Sliman Ehnni som fransk medborgare någon månad senare och åker tillbaka till Afrika igen. Sidi Mahmoud och Sliman Ehnni jobbar i den ena staden efter den andra, Sidi Mahmoud som journalist som åker på resor runt ökenstäderna och de små byarna. De har ofta dåligt med pengar och drömmer om en bättre framtid. I slutet rasar deras hus i Ain-Sefra, Sidi Mahmoud dör och Sliman följer efter av lungsot någon vecka senare. 

Huvudpersonens religiösa tillhörighet 

Boken tar upp koranen på ett väldigt intressant sätt. Isabella är beläst, hon kan hela koranen utantill och betraktas av de muslimska araberna som en läskunnig forskare och vetare. Ulla Bjerne har gjort mycket forskning kring koranen, eftersom hon själv är en kristen finländare. Bjerne beskriver livet som muslim på 1900-talet. Isabella citerar ur den heliga boken i varje kapitel och finner tröst i Allah. Hon tror starkt på guden, efter ett mordförsök förstår hon att det är Allah som har sänt någon för att väcka liv i henne. Men på samma gång bryter hon ofta mot koranen, med att röka och dricka och ha samlag utanför äktenskapet. Läsaren undrar konstant om Isabella verkligen är religiös eller inte. 

Ulla Bjerne har också en finlandssvensk synvinkel på Sidi Mahmouds liv. Isabella beskrivs som en anti-rasistisk person och någon som värderar muslimer över de franska kolonialisterna. Men ändå använder Bjerne ord som inte är acceptabla idag när hon beskriver de mörkhyade och arabiska karaktärerna som ”primitiva” och ”barnsliga”. Utan att förstå det själv har Bjerne målat upp en väldigt enkel och rasistisk bild av muslimer och mörkhyade. Det strider mot Isabellas förståelse för araberna och gör boken mindre trovärdig. Den finlandssvenska, privilegierade och vita synvinkeln på världen som var stor på 1940-talet är den största orsaken till att det märks att det är en finlandssvensk bok och inte en arabisk. 

Frihetstörstande och kvinna 

Boken handlar om Sidi Mahmoud och hennes kön. Ännu på 1900-talets början var det konstigt för en kvinna att vara mera maskulin, äventyrslysten och självständig med stora drömmar och ingen lust att vara mamma eller husfru. Bjerne är väldigt positivt inställd till Sidi Mahmouds modernare sätt att tänka, men ingen annan än hennes älskade Sliman i boken är lika entusiastisk. Det kvinnliga könet beskrivs mest som ett hinder. De flesta andra karaktärer är män och speciellt de franska karaktärerna i boken tycker att det är onaturligt och förnedrande att Isabella är klädd som en man och lever ett äventyrligt liv i öknen.  

Sidi Mahmouds maskulina sätt att leva förklaras i hennes barndomshistoria. Boken tar hennes liv från början till slut. Det är svårt att veta hur mycket av det som Ulla Bjerne skriver är sanning. Isabella Eberhardt levde på riktigt i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, men om hon hade exakt samma liv som beskrivs i boken är oklart. I romanen är Sidi Mahmoud dotter till en elit rysk kvinna och en socialistisk och muslimsk man vid namnet Vava. Hela historien låter ganska fantasifylld, något som Bjerne har överdrivit för att skriva en bra bok. Men barndomen skapar en Sidi Mahmoud som är både enkel och svår att förstå. 

Hon beskrivs som en vacker ung kvinna, speciellt i början av boken beundrar alla hennes skönhet. Vissa tycker att hon är barnslig och naiv, men erkänner att hon har mycket inflytande och talang när det gäller den arabiska världen i Nordafrika. Isabella är sorgsen och ensam, konstant funderar hon på livet och föraktar döden. I hennes eget perspektiv är hon hela tiden äventyrslysten, hon sörjer sin bror som tappat smaken för Afrika, frihet och äventyr. Modig är hon också, och väldigt barmhärtig. Ibland är hon rädd, som när hon blir utvisad ur Afrika, men ofta klarar hon av att stå igenom hat, fattigdom, storm och farligheter. Mest av allt älskar hon öknen. Isabella längtar till ökenstaden El-Qued frånochmed att hon utvisats därifrån, men hon kommer aldrig att hinna tillbaka. 

Boken är skriven på 1940-talet, vilket gör att vissa ord och uttryck är föråldrade. Det var ändå mycket lättare att läsa romanen än vad man skulle tro. Bjerne använder vissa ord som man absolut inte får använda idag, som n-ordet. Texten är rasistisk och gammalmodig, men sättet att stava och bilda meningar är precis likadant som nu. Förutom svenska använder Bjerne också arabiska och speciellt franska. För att boken är så gammal kan läsaren också få en bild av hur man såg världen på den tiden. 

Grann miljöskildring 

Miljön i Nordafrika på tidigt 1900-tal var fattig och rörig. I romanen beskrivs både större städer i Algeriet och mindre ökenbyar och karavaner i Sahara. Isabella trivs inte i städerna där är gränderna små, husen färgglada men gamla och förfallna. Soldater finns överallt och olika folkstammar slåss om makten. I små kaféer röker och dricker både araber och franska soldater. Det är väldigt multikulturellt, men fransmännen ligger över Algeriet som en svart matta av kolonialism. Det finns slavar överallt och i domstolen kan man dömas till livstids tvångsarbete, alltså slaveri. Isabella längtar ständigt längtar till Sahara och dess byar. 

I staden El-Qued trivs alla bäst. Det finns flera små hus med vackra trädgårdar och boskap mitt i öknen. Ett militärsjukhus och en fransk borgmästare har placerats där bara för att hålla staden i fransmännens välde. Kadriyabröderna är snälla och gästvänliga, mot både fransmän och alla andra. Karavaner åker in och ut ur staden. Det är där Sidi Mahmoud och Sliman Ehnni träffas och bor tillsammans för första gången. Staden glöms aldrig bort, men den försvinner ur Sidi Mahmouds liv genast efter at hon tvingats lämna den. 

Ulla Bjerne har försiktigt konstruerat Sidi Mahmoud till en realistisk och komplex karaktär. Fast hon är manlig och äventyrslysten, tappar hon aldrig sin romantiska bild på världen. Ibland kan hon lätt och kärleksfullt prata om Sliman, som hon kallar sin Ouiha, alltså sin älskade. ”Vi har samma religion, tillhör samma brödraskap och har samma kärlek till öknen. Ouiha är inte bara min älskare, han är min broder och mitt hjärta. Han är den enda fasta punkten i min tillvaro”. Fastän Sidi Mahmoud säger att hon är fäst vid Sliman, menar hon bara det på ett känslosamt sätt. Bjerne gör hennes självständighet tydlig. Att ha egenskaper som både strider med varandra och förstärker varandra är något som gör Isabella så trovärdig och äkta.  

Det enkla och det komplexa 

Hon får alla sina egenskaper från sina föräldrar, den lärda sidan från Vava och den romantiska och goda själen från hennes mamma. Hennes halvsyskon, som är endast barn till mamman, visar brister i deras personligheter som Isabella inte har. Bjerne kombinerar det enkla hon kan skriva om, familjeliv och kärlek med det svårare som religion och politik i Afrika. Bjerne är väldigt modig, att skriva om något så komplext och kontroversiellt är svårt på alla nivåer. Men på samma gång, fast det är en bra bok, var det en dum idé att skriva den. Hennes rasism och syn på olika människor i världen kommer tydligt fram, vilket inte lämnar en så god bild av henne för nya generationer att läsa. Genom att läsa boken kan jag föreställa mig Ulla Bjernes liv och personlighet. 

Hon är rasistisk, simpel och privilegierad. Med en stark finlandssvensk syn på världen. Det är inte direkt den bästa bilden man kan lämna efter sig. Hon var väl modern för sin tid, men vissa saker föråldras snabbare än andra. 

I stort sett beskriver ändå romanen allt mest objektivt och vackert. Miljön i Afrika kommer fram i boken som vackrare och naturligare än i Europa. Förutom Sliman har araberna inte en så stor roll i boken, vilket är synd. Bjerne förklarar att boken inte direkt handlar om araber och kolonialism, utan det är mest titeln allt handlar om, ”Att våga vara”. Hon vågar vara äventyrlig, vågar stå emot fransmän och brottslingar och familj för att leva sin dröm. Kanske hon vågar vara något som Ulla Bjerne bara vågat skriva om. Det är kvinnlig styrka, att våga vara unik och sträva efter sina drömmar, det är det som Ulla Bjerne har skrivit boken om. Det är det som Sidi Mahmoud står för, ett exempel på livets alla mirakel och underbarheter.