Vinterflickor – en stark skildring av psykisk ohälsa

Laurie Halse Anderssons roman Vinterflickor är en poetisk skildring av två flickor som har ätstörningar. Recensenten gillar den, men är kluven: om du själv är berörd kanske du inte ska läsa den. Å andra sidan visar romanen hur viktigt det är att be om hjälp när man mår dåligt.

Laurie Halse Andersson: Vinterflickor. Översättning: Amanda Svensson. Natur & Kultur, 2024.

Vinterflickor är en sorglig, men ändå hoppfull berättelse om ätstörning, vänskap och sorg. Lia och Cassie har varit bästa vänner sedan de var barn och förenas av ätstörningen de delar. Tills det värsta som man kan tänka sig händer och Cassie hittas död ensam i ett motellrum. Berättelsen håller läsaren i sitt grepp från början till slut.

Berättelsen följer huvudkaraktären Lia som är 18 år gammal och lider av anorexi. Båda hennes föräldrar är upptagna med sina jobb och styvmamman Jennifer förstår inte riktigt hur svårt hon har det. Livet i styvfamiljen är långt ifrån lätt samtidigt som Lia börjar må allt sämre efter att ha förlorat sin vän. Varje tugga mat är som gift och det blir ännu svårare att låtsas att allting är bra. Allt som blir kvar är Cassies trettiotre missade samtal samma natt hon dog.

Läsupplevelsen var väldigt tankeväckande och gripande. Laurie Halse Anderssons skildring av Lias inre kamp är så intensiv och äkta att det tidvis kändes inte bara sorgligt utan också svårt att läsa. Stämningen i boken är överlag tryckande och det finns mycket förkrossande beskrivningar av självskadebeteende.

Det bästa med boken är verkligen tillbakablickarna där det berättas om Lias och Cassies barndom och vad som möjligen ledde till att de två drabbades av psykisk ohälsa. Det var också helt omöjligt att inte bli rörd när Lia försöker att klara sig ensam även när sorgen tar över henne. Det fick mig att tänka på hur viktigt det egentligen är att våga be om hjälp när man mår dåligt.

Bokens tema är definitivt betydelsefullt, men jag funderar på om det är ett rätt tillfälle att läsa boken om man själv kämpar med likadana problem eller ämnet känns för känsligt.

Laurie Halse Anderssons stil är lite poetiskt, vilket passade utmärkt för den här boken. Jag tycker särskilt mycket om att det har använts överstrukna ord som stilgrepp eftersom de ger djup till berättelsen. Orden avslöjar Lias lögner och försök att dölja oroväckande saker från sina föräldrar, en både förståelig och en intressant detalj.