
Zakiya Ajmi (övers. Ylva Kempe): Vulkan, Berghs förlag 2025
Allt inom Anna kokar och närmar sig ett utbrott. I Vulkan skriver Zakiya Ajmi en rå och poetisk ungdomsroman om skuld, kärlek och trauma.
Boken följer Anna, en 13-årig flicka som försöker börja om efter att ha flytt från en våldsam hemmiljö. Hon kämpar med PTSD samtidigt som hon försöker navigera nya relationer. Genom vänskapen med Chili, som befinner sig i en destruktiv relation, och mötet med den lugna Idris, ställs Anna inför svåra känslor kring ansvar, skuld och tillit.
En av bokens största styrkor är hur realistiskt den skildrar trauma. Anna framställs inte som en “stark” eller “svag” karaktär, utan som komplex och motsägelsefull. Hon bär på skuld som inte är hennes egen, och hennes reaktioner, som rädsla, skam och självförakt känns äkta. Detta gör att läsaren inte bara förstår henne, utan också känner med henne.
Skildringen av relationerna i boken är en annan styrka. Särskilt dynamiken mellan Anna och Chili visar hur lätt det är att dras in i andras problem, och hur missförstånd kan förstöra viktiga band. Samtidigt fungerar Idris som en kontrast och visar att trygga relationer också är möjliga, även om Anna har svårt att ta emot dem.
Boken använder sig av naturkatastrofer, som en vulkan, för att gestalta Annas inre värld. Annas känslor byggs upp långsamt, precis som trycket i en vulkan, tills de till slut riskerar att explodera. Denna metafor gör hennes inre kamp tydlig och bidrar till bokens starka emotionella effekt.
Ett intressant citat på bokens baksida ger en antydan om vad som kommer att ske i boken, men också om hur den är uppbyggd.
”Allt Anna vill är att börja om på nytt, men det är svårt att börja kapitel 2 när kapitel ett liksom aldrig riktig tar slut ”
Till skillnad från många böcker som använder en kronologisk kapitelordning bryter denna bok ”reglerna” genom att sluta med kapitel 2.
Zakiya Ajmi använder den här unika strukturen för att spegla Annas inre värld och visa vad trauma kan göra. Att leva med PTSD och våldsamma minnen kommer alltid att sitta kvar i offret och minnen dyker alltid upp oförväntat.
Lara-Marie Österholm, 16 år
Zakiya Ajmi (övers. Ylva Kempe): Vulkan, Berghs förlag 2025
I Zakiya Ajmis tonårsroman Vulkan får vi följa med Anna, en tjej i sjunde klass med trauma i bagaget och pirriga känslor i kroppen. Boken är full av intressant symbolik och av relaterbara skildringar av tonårstiden.
Boken handlar om Anna, som går i årskurs sju. Hon och hennes mamma har precis flyttat till en ny stad och Anna har börjat en ny skola. Tidigare bodde de med Annas våldsamma pappa och efter det på ett kriscenter.
Både Anna och hennes mamma är traumatiserade av det liv de levt med pappan. Anna går i terapi och har fått i uppgift att skriva om sina känslor, för att bearbeta dem. Hon berättar: “Och det var kristerapeuten som gav mig den här skrivboken” Själva romanen är alltså skriven som att det är Anna som skriver och berättar om sitt liv i denna skrivbok. Detta är ett intressant och fungerande perspektiv. Berättarperspektivet är alltså i jag-form från Annas synvinkel. Hon skriver ner alla sina upplevelser och tankar, och läsaren får följa med henne i hennes nya vardag. Ibland finns det även tidshopp, flashbacks då hon minns och berättar om något som hände på kriscentret. Hon berättar bland annat om Thomas, som var hennes pojkvän på kriscentret. Han gav henne en sten, en sorts lyckosten. Ibland kan det i början av ett kapitel vara lite svårt att förstå om det är en flashback, och från när den isåfall är. De skapar fortfarande en bra effekt och ett djup. Minnena från tidigare passar bra in med tanke på att boken är Annas skrivbok, som hon ska skriva ut sina känslor i. Man får även en tydligare bild av hur hennes liv varit och varför hon är som hon är.
Språket är vardagligt, vilket är väldigt logiskt eftersom det är Anna själv som berättar allt. Det finns dock delar som inte känns som att de hör till det Anna skriver. Då det hörs musik, tv-program eller YouTube-klipp skrivs ibland texten till dessa ut. Även texmeddelandekonversationer skrivs ofta ut. Detta har ändå en positiv effekt: det känns mera som att man själv skulle vara där, och hör ljuden i omgivningen. Textmeddelandekonversationerna är även viktiga för kontext. Flera viktiga saker skrivs via meddelanden mellan karaktärerna, såsom det också skulle vara i riktiga livet. Man skulle gå miste om mycket kontext utan dem och det skulle inte vara lika smidigt eller naturligt att återge dem i flytande text.
På sin nya skola hittar Anna en kompis, Chili. Hon är lite mindre eftertänksam än Anna men de passar ändå bra tillsammans. Anna hittar även en kille som hon blir lite förtjust i. Han heter Idris och han har känslor för henne också. Chili blir även hon tillsammans med med en kille, Oscar.
Det händer många hemska grejer i boken. Våldsamma förhållanden, våldtäkt, självmordsförsök… Men ändå känns inte boken så mörk eller hemsk. Den går aldrig in på detaljer när det gäller dessa saker, och ibland sägs det inte ens helt explicit vad som hänt. Man bara förstår att det hänt, läser mellan raderna. Till exempel berättas det aldrig rakt ut att det var en våldtäckt Anna var med om. Hon berättar bara att hon inte riktigt visste vad som hände, för att hon var påverkad, och att hon inte tyckte att det kändes bra att det hände.
Först flera kapitel senare är det någon som säger till Anna att det hon var med om inte var okej. Att de hemska sakerna beskrivs så lite som de gör kan ha en fin effekt. Eftersom händelserna blir mer allmänna kan det vara lättare att känna igen sig i dem. Då kanske tonåringar som gått igenom något liknande har lättare att relatera utan en massa detaljer. Det gör även att boken ändå passar bra för yngre tonåringar. Det blir inte för grafiskt eller obehagligt.
Stenen som Anna fick av Thomas bär hon runt på hela tiden, i sin ryggsäck. Hon påpekar flera gånger hur tung den är att bära på och hur den begränsar henne. Stenen verkar vara en symbol för allt tungt man går runt och bär på inom sig. Det blir bara tyngre och tyngre ju längre man bär på det, och man är rädd för att göra sig av med det och lämna det bakom sig. Då hon till slut lämnar stenen känns allt lättare. Samtidigt börjar alla hennes problem lösa sig.
Det finns en del saker som känns lite märkliga. Där det känns som om det fattas en förklaring till det som händer. Idris älskar parkour. Samtidigt som han hoppar och springer brukar han kasta glitter. I slutet säger han att han gör det för att världen annars är så dyster. Men under nästan hela boken förstod man inte riktigt vad han höll på med. Man var bara förvirrad och situationen kändes lite märklig. I ett av de sista kapitlen, håller världen plötsligt på att gå under då “Ozonlagret har slitits i stycken”. Det känns som att denna grej kommer lite från ingenstans. Det bidrar ändå till stämningen. Det händer samtidigt som allt är som värst för Anna och jag kan tänka mig att hon även kände att hennes egen värld höll på att gå under.
Kapitel ett slutar med orden “’Nu börjar kapitel två’, sa hon.” Direkt efter det börjar kapitel två med “Det är svårt att börja på kapitel två när kapitel ett liksom aldrig riktigt tar slut.” Hela boken slutar med “Nu börjar det … Kapitel två” Detta knyter ihop hela boken på ett väldigt intressant sätt. Det blir samtidigt en symbol. Ordet kapitel symboliserar livets kapitel. Det är väldigt svårt att gå vidare i sitt liv om man inte kan släppa det som varit och är. Hela boken bygger på att Anna har svårt att släppa det gamla och att hon till sist äntligen vågar göra det och kan gå vidare till nästa kapitel av sitt liv.
Tilde Lindvik, 18 år