Boken var mitt enda fordon bort
Kuva: Jennifer Granqvist
Jag växte upp i en liten by. Det enda jag och min kompis Emmi gjorde var att cykla runt och söka nåt spännande – precis som i min bok Vi ska ju bara cykla förbi.
Vi hittade aldrig något spännande, men vi hittade biblioteket. Inte bara ett varmt rum där man kunde surfa på deras två kunddatorer och sitta utan att köpa nåt. Där fanns också böcker. Det var ett nästan oförståeligt överdåd att som bokmal få plocka nästan hur mycket man ville och ta med hem.
Mina föräldrar hade inte speciellt mycket pengar när jag växte upp. Även om de uppmuntrade mig att läsa var det sällan tal om att köpa böcker. Böcker fanns ju att låna, så det sågs som en onödig utgift.
Jag lånade enorma mängder. Varje eftermiddag och kväll låg jag och läste. Förutom cykeln var böckerna mitt enda fordon bort. Jag läste Nancy Spungens mammas biografi över sin dotter, Inte som andra döttrar efter att ha lyssnat på Sex Pistols.
Jag läste Edith Södergran efter att ha sett filmen Fucking Åmål. Det pirrade till när jag hittade samma samling dikter med precis samma pärm som huvudpersonen Agnes läser i filmen.
Jag läste Svindlande höjder av Emily Brontë. Tyckte inte om den, men sa det inte till nån, för det var ju en klassiker. Jag hade säkert bara inte fattat nåt.
Så fort jag hörde en artist nämna en bok som inspirerat sökte jag upp boken på biblioteket och läste. Jag förväntade mig nästan magiska egenskaper av de här böckerna; att de skulle sätta sig i mig och ta mig närmare mina idoler. Ibland var jag så ivrig att läsa att jag försökte hitta ett sätt för en uppslagen bok att ligga i min cykelkorg, så att jag kunde läsa redan på vägen hem.
Jag har alltid läst mycket, oavsett ålder och oavsett humör, men kanske allra mest när jag längtat bort eller behövt förändring.
När jag känner mig deprimerad, vilsen eller rastlös finns det två saker jag vill göra. Cykla eller promenera en sväng och läsa en bok. Jag vet inte om jag blir sugen på det för att det funkar och att jag funkar så, eller för att det var det jag gjorde när jag var yngre.
Problemet är att jag idag, som vuxen, inte har samma tid eller energi att läsa – eller ens promenera. Det blir en ond cirkel där jag först mår dåligt och är stressad för att jag inte prioriterar de saker jag mår bra av, men sen ändå inte gör något åt det, för jag tror att jag inte hinner läsa och cykla.
Enter ljudboken.
Jag insåg motvilligt, efter att länge ha varit emot, att det kanske har sin charm att lyssna på böcker. Jag tecknade prenumeration på en ljudboksapp och det blev min räddning.
Jag började lyssna på ljudböcker på väg till och från arbetet. Jag började ta omvägar till fots eller med cykeln på väg hem för att hinna lyssna kapitlet till slut. Plötsligt läste och cyklade jag mer, utan att ens ha lagt märke till det. När jag väl insåg det var det lättare att förstå att jag visst hade tid att prioritera sånt, för då hade jag redan kommit upp ur den värsta stress-gropen. Så fort jag hör ett lockande boktips går jag in på appen och markerar “vill läsa”, sen använder jag den listan på både biblioteket och i appen.
Även om mitt favoritsätt att konsumera böcker fortfarande är att gå till biblioteket, stå och välja länge, länge och gå hem med en fylld kasse är jag tacksam över att ljudboken har kommit in i mitt liv. Om inte annat för att det är lättare att lyssna på ljudbok än att läsa pappersbok när man cyklar.
PS Lyssnade nyligen på Svindlande höjder som ljudbok. Tycker fortfarande inte om den. DS